Den första tiden efter andra världskriget var svår för många brittiska företag. Så även för Jaguar, som dock klarade sig bättre än många andra. Ett exempel på detta är att Jaguar, strax efter andra världskrigets slut, köpte den fabrik där Standard hade tillverkat motorer till Jaguars modeller. Dessutom fortsatte man med att tillverka modeller som fick mycket uppmärksamhet. Ett av de första exemplen på detta var 1949 års XK 120, som kom att få flera efterföljare, bl.a. den ikoniska E-Type.
En viktig faktor bakom framgångarna var Jaguars förmåga att utveckla beständiga motorer. Motorn Twin OHC XK användes från 1969 till 1992, och inte bara i företagets sportbilar. En modifierad variant användes i flera brittiska stridsfordon, bl.a. pansarbilen Fox och stridsvagnarna i serien Combat Vehicle Reconnaissance. Med rätt skötsel kunde en XK-motor hålla för mer än 30 000 mil.
Jaguar insåg också värdet av att satsa på motorsport. Man vann 24-timmars på Le Mans 1951 och 1953, samt 1955, som också var skådeplatsen för motrosportens värsta olycka någonsin, då sammanlagt 84 personer dog efter att delar av en bil slungats upp på läktaren. Jaguar fick ytterligare två segrar på Le Mans under 50-talet, då man levererade bilarna till stallet Ecurie Ecosse, som segrade 1956 och 1957.
Jaguar blir ett lyxmärke
Grundaren Lyons var dock hela tiden inställd på den civila marknaden, som han ansåg var nödvändig för att kunna nå en större publik, och följaktligen tjäna mer pengar. Därför satsade man på flera exklusiva sedan-modeller, en utveckling som har fortsatt in i våra dagar.
Denna utveckling tog dock en paus på 60-talet, då Jaguar köptes upp i omgångar och till slut var en del av företagsgruppen British Leyland, som ägde flera bilmärken. Detta var dock inte en fungerande lösning, och gruppen nationaliserades 1975. När regeringen Thatcher inledde privatiseringar privatiserades Jaguar igen, och det var nu som man på allvar kunde rikta in sig på att bli en tillverkare av lyxbilar att räkna med.